det enda jag har sökt är ett svar, ett uttalande som skulle göra ovissheten lite mindre otäck, men jag har inte fått något, inte ens den minsta fingervisningen. jag har bara gått och undrat, funderat och gjort mig själv dum i huvudet. nu har jag insett att det inte finns några svar, att det aldrig fanns någonting att svara på. att allt var luft, ingenting värt. det konstiga är att det fortfarande i mitt hjärta, i mitt huvud, snurrar alldeles för många frågetecken som borde ha dött för länge sedan. snälla värld låt mig gå vidare

det är nästan så jag skulle vilja riskera att bli krossad igen bara för att få en stund av det fina en sista gång

"precis så" skriker mallen medan jag inte passar in

mitt fel
jag plågar mig själv
jag får skylla mig själv

jag önskar att livet var lätt och fluffigt som ett moln
mjukt som ett moln.

jag ska sluta reflektera. sluta grubbla. bara släppa

nej, tiden läker inte mina sår, dock gör den att jag förtränger.
eller rättare sagt ger den försök till att förtränga det som rivs inuti.

ja, det gör fortfarande ont oavsett hur
mycket jag än inbillar mig att det inte gör det.

jag lyssnar på sådant jag inte vill höra

jag hatar att inspireras utav dig

om man bortser från att jag nu måste städa mitt alldeles för stökiga rum så är det första gången på väldigt länge jag känner mig riktigt glad. sådär mimmiglad. det känns galet bra. känns som jag har vunnit, kommit vidare och jag ser framåt igen, som jag gjorde förut.

gamla mimmi är påväg tillbaka, gamla oövervinnliga mimmi. gamla festliga mimmi. tror dock inte att det är knappt någon som har märkt att hon har varit borta för fasaden har suttit kvar. stenhårt fastetsad.

jag är påväg tillbaka, fast i en ny bättre version.

adjö
mimi

godkväll världen
jag vet inte varför jag skriver här, känner bara för att slösa ord någonstans, du vet hur man kan verkligen känna att man behöver få ur sig energi via ord fast man inte har ork att tala med någon? kanske bara jag som känner så. skulle inte förvåna mig, faktiskt. det är ganska ofta jag är ensam om tankar. folk säger till mig att jag tänker för mycket och det stämmer nog. jag har för mycket tankar, skapar för mycket i mitt huvud, orkar inte berätta för någon vad jag egentligen menar, ingen orkar förstå fullt ut ändå. och tankar det är tyst om existerar inte i den här världen och ensamma, djupa tankar är nog bäst att hålla i det dolda.

det är någonting i mig som bubblar, som en motor av ovisshet och oro som går på tomgång och jag får den inte att stanna till. det är så mycket jag har försökt att komma över och jag har trott att jag har klarat det, sedan, på en sekund rullar allting över en igen. all den där känslan av att saknad som inte borde finnas, saknad som bara gör ont. saknad kan vara bra ibland, saknad är bra när den går över, när man träffar den där efterlängtade personen och man suger i sig all den där energin som skapas av glädjen mellan två personer. saknad och längtan är mindre bra när man aldrig, aldrig någonsin, kommer bli av  med den på det där fina sättet, när den istället  efter lång tid glöms bort, förträngs.

jag har en sån där ond saknad, saknaden efter någonting som egentligen aldrig fanns på riktigt, men de få stunder den faktiskt existerade var omöjligt fina. jag saknar det så mycket att jag nästan önskar att det aldrig skedde på riktigt. så nu ska jag glömma, det är dags att förtränga allting. inte förrän längtan i mig försvinner kan jag gå vidare på riktigt. så nu är det officiellt, jag har glömt, jag ska framåt. adjö fina stunder. adjö drömmar. adjö tankar. adjö saknad.

adjö
mimi